Här sitter jag, men en söt liten laptop på min systers kontor. Jag kan inte förstå att allt är sig likt fortfarande. Det var snart 2 år sen jag gick här & ändå är allt precis som innan ! Redan efter 10 min så har jag pratat med 2 av mina gamla lärare, båda har sagt att jag vuxit och förändrats.
När jag är här så känner jag mig trygg, detta är verkligen världens bästa skola & jag ångrar verkligen att jag inte pluggade och tog vara mer på tiden när jag gick här.

Jag åkte hem från skolan idag, jag pallade inte mer. Jag orkar inte låtsas vara glad, jag orkar ingenting om jag ska vara ärlig. Min snälla syster hämtade mig i värnamo, det var precis vad jag behövde. Jag behöver henne och jag vet att hon finns och ställer upp, i vått och torrt. Det får både mig att vara mer ledsen och mer glad. Jag önskar ju att jag inte skulle gråta alls när jag träffade henne, men det är ju faktiskt då som tårarna verkligen kommer. Jag tror att det är för att jag äntligen känner mig trygg, jag är med någon som bryr sig och som aldrig skulle lämna mig & det älskar jag henne för.
De här sista dagarna har mitt liv vänts uppochner totalt, jag har aldrig varit så långt ner som jag är nu. Det finns ju ett ordspråk som heter : Älskar mig mest då jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det som mest.
Du verkar inte har förstått detta, för du lämnade mig verkligen när jag behövde dig som mest. Du anar inte !

Jag vet inte om du kommer att läsa detta, men jag måste skriva det iallafall. Jag saknar dig, så otroligt mycket. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan dig, för utan dig är jag absolut ingenting.

Tack jessica för all hjälp, jag älskar dig ! <3