Idag är det måndag, jag hatar måndagar, dom är tillochmed värre än söndagarna. Måndagar har en så trist atmosfär, helgen är slut och det är början på en ny skolvecka. Den där trista atmosfären tar slut på onsdagseftermiddagen, då börjar det ääntligen närma sig helgen och man får nytt hopp. Men vad får man egentligen hopp om ? Helgen går ju ändå så fort att man knappt hinner med något förrens det är söndag eftermiddag igen. Jag förstår inte, tiden går så fort, den bara springer iväg. På tal om att tiden bara springer iväg, idag har jag och Tommy varit tillsammans i 10 månader & det är bara 24 dagar tills jag åker till Grekland, det betyder att det bara är 27 dagar tills jag fyller 17 (:

Idag har jag varit hos min lilla mormor, vi har ätit chokladglass & pratat. Hon är verkligen bra, min mormor, hon och jag pratar om viktiga saker, eller så löser vi bara korsord & umgås.
Idag pratade vi om när min syster var sjuk och hon fick mig verkligen att tänka till. Hur jag mådde egentligen under tiden, var fanns min egentid med mamma & pappa och vad det har fått för följder idag.  Jag var så nära på att börja gråta, hon träffade så rätt :/ Men trots att jag visste att hon hade rätt kunde jag inte låta bli att försvara mamma och pappa, det var ju inte deras fel att det blev som det blev, dom kunde ju inte hjälpa att hon blev sjuk.
När jag ändå är inne på ämnet så ska jag nämna att min familj är världens bästa, jag har en mamma och pappa som gör allt för mig, jag har två underbara syskon som stöttar och hjälper till så mycket dom kan och jag har en bra släkt.  Men ändå, var är alla ? Mamma & pappa träffar jag typ bara innan jag ska sova om ens då, mina systrar träffar jag så sällan att jag knappt kommer ihåg sist, var försvann den samansvetsade familjen ?
Jag vet att mina systrar har egna familjer och jobb och sånt, men ändå, ett samtal, fråga om man ska träffas, vad som helst..  Mamma och pappa träffar jag mer och mer sällan för varje dag. Vart försvann jag ?