Jag är ledsen men nu måste jag skriva av mig. Jag får skylla mig själv för att jag är så feg att jag inte vågar säga dett i verkligheten.
Jag tycker det är konstigt av dig att innan när vi var bra kompisar hade du aldrig tid att vara med mig och hade du någonsin tid så var det en eftermiddag eller en förmiddag, alltid under tidspress. Nu har du nya kompisar och dom har du plötsligt tid att vara med hur mycket som helst, där är det ingen tidspress och inget "jag är kan bara en stund".  Nuförtiden är jag som luft för dig. Jag känner mig sviken, ledsen och lurad.
Är det meningen att jag bara ska svälja detta och låtsas som ingenting ?

- Jag pallar inte.